linnnus

Jag önskar att jag kunde kalla dig för "gamle vän". Men det kan jag inte.

Det är inget som gör mig ledsen. För vänskapen vi har, styrs inte av tid.

Musik.

Jag minns, när jag såg dig längst fram vid scenen, jag stod brevid.

Det är vackert att något som vi båda älskar så mycket, har fört ihop oss.

Vi pratade aldrig den dagen.

Jag tänkte inte på dig dagen efter, inte heller trodde jag att vi skulle ses igen.

Men det gjorde vi. Bara några dagar senare. Möttes vi vid något annat som vi båda älskar. Ord.

Jag såg dig, du såg mig.

Sen stod vi där och delade livserfarenheter och minnen med varandra.

Vi skilldes åt den dagen. Men jag visste vad du hette och kunde hitta dig.

Vi pratade några gånger över sommaren. Om allt möjligt. om det som betydde mest för oss och om det som ingen egentligen brydde sig något om.

Vi skulle båda resa. Vi skulle finna oss själva. Men vi bestämde oss för att mötas när vi kommit hem igen. Och det gjorde vi.

Den här gången var vi ensamma.

Det var något magiskt mellan oss. Det kände jag redan då.

Nästa gång vi träffades, så var jag säker på att vi skulle vara vänner många år framöver.

och det är jag fortfarande idag.

Tack för att du finns, Felix.

mvh Linus

Hon är en kamrat som ställt upp för mig vid alla tillfällen i över 17 dagar nu.

För det  var ungefär 17 dagar sen vi blev vänner.

Så det här är mitt brev till Ellen K.

Hej Ellen.

Det var längre sen vi pratade 10 min för att vara exakt, och jag klarar inte längre att vara utan dig.

Vem ska nu skratta åt mina skämt? Vem ska nu hjälpa mig mot A&F? Vem ska smeka mig i nacken och viska att allt kommer lösa sig? Vem ska nu lyssna på mina problem? Vem ska övertala mig att inte ta självis?

Vi har både du och jag gjort fel. Vi har båda missbedömt situationer. Men alla gör misstag, även jesus gjorde ett. Det kostade honom livet. Vi har inte samma ansvar vilandes på våra axlar.

Vi kommer aldrig bli profeter.

Vi kommer aldrig grunda en kultur.

Vi är inga helgon. Men du är en ängel.

Jag vill att vi blir vänner igen. Jag behöver dig.

mvh. Linus

Dag in och dag ut, har jag fått höra att jag är en värdefull och viktig person. Jag har tilldelats mer komplimanger än jag har kunnat ta emot. Jag kände för första gången i mitt liv att jag var omtyckt och värd lika mycket som någon annan.

Men det visade sig att den personen som satt mig på en piedestal, bedragit mig. Personen höll inte av mig, personen tyckte inte ens om mig.

Alla historier har en drivande kraft, jag tänker inte nämna några namn men. Elena Ringfors, var min morot, på gott och ont.

Jag började på mitt gymnasium utan några vänner eller bekanta, jag kände mig sårbar och svag. Folk spottade åt mig och skrek saker i korridorerna, saker som jag aldrig kommer glömma. Inte heller kommer ärren läka.

Men så plötsligt såg jag en strimma ljus i form av en blond, korthårig kvinna. Hon sträckte ut sin hand och erbjöd mig hennes beskydd.

Jag trodde hon var en ängel, med linfärgat hår som från ovan kommit för att ta mig ur misären jag levde i.

Hon byggde upp mitt självförtroende långsamt varje dag. Hon berättade att jag var värd så mycket mer.

Jag litade på henne, berättade mina innersta hemligheter, jag fick henne att skratta, hon fick mig att le. Hon sa att hon aldrig träffat någon som jag förut.

Jag blev som förtrollad av hennes ord.

Men, hon drog bara i trådarna och jag var hennes marionett. Plötsligt började jag märka att jag gjorde henne tjänster hela tiden. Utan att få några tillbaka. Jag lånade ut min laddare till henne, jag gav henne massage, jag rakade tillochmed av det jag värdesatte mest. För henne.

Men så plötsligt, skrev hon till mig på internet. Att hon inte menade något av det hon hade sagt. Hela min världsbild raserades och jag kände ett plötsligt sting i mitt hjärta, jag hade svårt att andas.

Först visste jag inte vad jag kände, men sen så insåg jag det. Jag hade blivit krossad.

Hon hade krossat mig, hon jag lade min tillit på. Hon jag hade gett min laddare till. Hon.

Jag betydde ingenting, jag var som luft. En förbrukningsvara.

-