linnnus

Jag önskar att jag kunde kalla dig för "gamle vän". Men det kan jag inte.

Det är inget som gör mig ledsen. För vänskapen vi har, styrs inte av tid.

Musik.

Jag minns, när jag såg dig längst fram vid scenen, jag stod brevid.

Det är vackert att något som vi båda älskar så mycket, har fört ihop oss.

Vi pratade aldrig den dagen.

Jag tänkte inte på dig dagen efter, inte heller trodde jag att vi skulle ses igen.

Men det gjorde vi. Bara några dagar senare. Möttes vi vid något annat som vi båda älskar. Ord.

Jag såg dig, du såg mig.

Sen stod vi där och delade livserfarenheter och minnen med varandra.

Vi skilldes åt den dagen. Men jag visste vad du hette och kunde hitta dig.

Vi pratade några gånger över sommaren. Om allt möjligt. om det som betydde mest för oss och om det som ingen egentligen brydde sig något om.

Vi skulle båda resa. Vi skulle finna oss själva. Men vi bestämde oss för att mötas när vi kommit hem igen. Och det gjorde vi.

Den här gången var vi ensamma.

Det var något magiskt mellan oss. Det kände jag redan då.

Nästa gång vi träffades, så var jag säker på att vi skulle vara vänner många år framöver.

och det är jag fortfarande idag.

Tack för att du finns, Felix.

mvh Linus